På svenska nedan
Kestävyys yhdessä -seminaarissa 30.5.2023 pureuduttiin kestävän kehityksen edistämistyöhön valtionhallinnossa. Seminaaripäivä oli ensimmäinen laatuaan, ja kestävyyskysymysten äärelle kokoontui moninainen joukko valtionhallinnon väkeä. Seminaarin tavoitteena oli piirtää tilannekuva valtion ja valtionhallinnon työstä kestävän kehityksen edistämiseksi – missä on onnistuttu, mitä on vielä työlistalla ja miksi kestävyyskysymysten tulisi olla koko valtionhallinnon agendalla?
Seminaaripäivää rytmittivät asiantuntijapuheenvuorot, joissa hahmoteltiin edessä olevan kestävyysmurroksen mittaluokkaa ja luonnetta. Perusteluja murroksen väistämättömyydelle ammennettiin sukupolvien välisen oikeudenmukaisuuden (Nuorten Agenda2030 -ryhmän Saana Ylikruuvi ja Paula Pättikangas) ja valtiontalouden kestävyyden (ylijohtaja Mikko Spolander) näkökulmista. Ääneen pääsivät myös kestävän kehityksen toimikunnan pääsihteeri Eeva Furman sekä vanhempi konsultti Katri Haila, jotka valottivat osuuksissaan Suomen kansallista edistymistä kestävän kehityksen polulla. Puheenvuorot alleviivasivat, että suunta on oikea ja monilta osin edistyksellinen, mutta takamatkalla Suomi on erityisesti ekologisen kestävyyden tavoitteiden saavuttamisessa. Kansallisten ilmastotoimien riittävyyteen liittyy monia epävarmuuksia ja luonnon monimuotoisuuden kiihtyvä köyhtyminen haastaa tapamme katsoa maa- ja vesiekosysteemejämme.
Mistä lähteä liikkeelle, kun kaiken pitää muuttua?
Puheenvuorojen ja paneelikeskustelun lisäksi tilaisuuden osallistujajoukko pääsi jakamaan osallistavalla rastiradalla näkemyksiään siitä, miten valtionhallinnon rakenteiden, työkulttuurin ja resursoinnin tulisi muuttua, jotta kestävän kehityksen tavoitteita voitaisiin edistää entistä läpileikkaavammin. Kysymys herätti totisesti ajatuksia – peräti 200 tarralapun muodossa.
Kestävyys on kaikki yhteiskunnan ja valtionhallinnon toiminnot läpäisevä teema.
Keskusteluissa nousivat toistuvasti esiin tulosohjauksen ja taloudellisten kannustimien näkökulmat: keskustelijat kokivat, että tehokas keino viitoittaa valtionhallinnon kestävyystyötä olisi muuttaa virastojen rahoituslogiikkaa siten, että jokin osa resursoinnista olisi ehdollista kestävyystyön edistämiselle. Kantaa otettiin myös vastuullisuusraportoinnin velvoittavuuteen – mikäli raportointi olisi pakollista, helpottaisi se myös toiminnan resursoimista.
Toinen tarralappumeren ja keskustelujen painopiste liittyi osaamisen vahvistamiseen. Jotta mittaamista, seurantaa ja kestävyystyötä voidaan tehdä läpileikkaavasti kaikissa työtehtävissä, tarvitaan taitoja ja työkaluja. Osaamisen vahvistamisen tarve tunnistettiin kaikkialla organisaatiorakenteessa ja toimenkuvissa, etenkin johdon keskuudessa. Keskiössä on paitsi riittävät resurssit, myös tiedon vaihdon kulttuuri: kysyntää on hyvien käytäntöjen ja oppien jakamiselle.
Läpileikkaava kestävyystyö
Seminaaripäivän päällimmäiseksi viestiksi jäi, ettei kestävyys ole erillinen tai irrallinen kysymys, vaan kaikki yhteiskunnan ja valtionhallinnon toiminnot läpäisevä teema. Niin alustuksissa kuin keskusteluissakin teroitettiin, että näkökulman jalkauttaminen käytäntöön edellyttää ajattelun muutosta ja oman toiminnan tarkastelua uusien linssien läpi. Tarvitsemme systeemistä muutosta tavassamme ajatella yhteiskuntaa ja hyvinvointia. Kestävyys yhdessä -seminaarin kaltaiset tilaisuudet voivat antaa alkusysäyksen prosessiin, mutta valtionhallinnon kestävyyspotentiaalin ulosmittaaminen edellyttää pitkäjänteistä työtä myös organisaatioissa itsessään.
//
200 minneslappar för förändring – den oundvikliga hållbarhetsomställningen väckte diskussion under seminariedagen
Under seminariet Hållbarhet tillsammans 30.5.2023 fördjupade sig deltagarna i främjandet av hållbar utveckling inom statsförvaltningen. På seminariedagen som var den första av sitt slag samlades en mångsidig grupp personer från statsförvaltningen för att diskutera hållbarhetsfrågor. Syftet med seminariet var att skissa upp en lägesbild av statens och statsförvaltningens arbete för att främja hållbar utveckling – vad har man lyckats med, vad finns kvar på arbetslistan och varför borde hållbarhetsfrågorna finnas på hela statsförvaltningens agenda?
Seminariedagen präglades av expertanföranden där man gestaltade storleksklassen och karaktären för den kommande hållbarhetsomvälvningen. Motiveringarna till brytningstidens oundviklighet hämtades ur perspektiven för rättvisa mellan generationerna (Saana Ylikruuvi och Paula Pättikangas i Gruppen de ungas Agenda2030) och hållbarhet i statsfinanserna (överdirektör Mikko Spolander). Till tals kom även kommissionens generalsekreterare Eeva Furman och äldre konsulten Katri Haila, som belyste Finlands nationella framsteg på vägen mot hållbar utveckling. Inläggen underströk att riktningen är rätt och till många delar progressiv, men att Finland befinner sig i underläge i synnerhet när det gäller att uppnå målen för ekologisk hållbarhet. Tillräckligheten av nationella klimatåtgärder förknippas med många osäkerhetsfaktorer och den allt snabbare utarmningen av den biologiska mångfalden utmanar vårt sätt att se på våra land- och vattenekosystem.
Hur ska man börja när allt måste förändras?
Förutom anförandena och paneldiskussionen kunde deltagarna på en engagerande orienteringsbana dela med sig av sina åsikter om hur statsförvaltningens strukturer, arbetskultur och resursfördelning borde förändras för att målen för hållbar utveckling skulle kunna främjas mer genomgående. Frågan väckte verkligen tankar – i form av hela 200 klisterlappar.
Hållbarhet är ett tema som genomsyrar alla funktioner i samhället och statsförvaltningen.
I diskussionerna framkom upprepade gånger synpunkter på resultatstyrningen och de ekonomiska incitamenten: deltagarna upplevde att ett effektivt sätt att staka ut riktlinjer för statsförvaltningens hållbarhetsarbete skulle vara att ändra ämbetsverkens finansieringslogik, så att en del av resursfördelningen skulle vara villkorlig för främjandet av hållbarhetsarbetet. Det togs också ställning till ansvarsrapporteringens förpliktande karaktär – om rapportering var obligatoriskt skulle det också underlätta resursfördelningen av verksamheten.
Den andra tyngdpunkten i havet av häftlappar och diskussionerna handlade om att stärka kompetensen. Färdigheter och verktyg behövs för att mätning, uppföljning och hållbarhetsarbete ska kunna utföras genomgående i alla arbetsuppgifter. Behovet av att stärka kompetensen identifierades överallt i organisationsstrukturen och befattningsbeskrivningarna, särskilt bland ledningen. Förutom tillräckliga resurser står också en kultur av informationsutbyte i centrum: det finns efterfrågan för att dela god praxis och goda lärdomar.
Genomgående hållbarhetsarbete
Det främsta budskapet under seminariedagen var att hållbarhet inte är en separat eller lös fråga, utan ett tema som genomsyrar alla funktioner i samhället och statsförvaltningen. Såväl i inledningsanförandena som i diskussionerna poängterades att implementeringen av perspektivet i praktiken förutsätter en förändring i tänkandet och en granskning av den egna verksamheten genom nya linser; en systemisk förändring i vårt sätt att tänka på samhället och välfärden. Evenemang som till exempel seminariet Hållbarhet tillsammans kan ge impulser till processen, men utmätning av statsförvaltningens hållbarhetspotential förutsätter långsiktigt arbete även i organisationerna själva.
